Kort sammanfattning:

1. Eric Saade - Det är klart att det blir bra när Kempe är med och skriver låten. Hur gick det för micken under regndansen?

2. Andra Generationen & Dogge - Varför gör de låten ihop? Varför är de ens med?

3. Anna Maria Espinosa - Snark. Tråkigt.

4. Highlights & MiSt - Cool refräng för att vara dansband, men vad hade egentligen MiSt där att göra?

5. Pauline - Rolig Musse-Pigg-frisyr och cool låt.

6. Andreas Johnson - Bra låt, men jag hade förväntat mig lite mer av Andreas.

7. Kalle Moraeus & Orsa Spelmän - Får inget grepp om det här. Gamla gubbar med fioler som gör sin grej.

8. Hanna Lindblad - Coola scenkläder om hon hade haft en liten kjol också. Show utan innehåll.

Det kommer inte att bli en så jätterolig final om alla tävlande är manliga soloartister...

Vi började vår lördag med att gå en promenad med Wilma. Wilmas outfit för dagen var en kofta med tillhörande halsduk som vi köpte när vi var i New York, och hon hade sina fleecefötter på sig. Ungefär halvvägs på promenaden mötte vi en tant med en liten Chihuahua. (Jag fascineras alltid av hur stor Wilma ser ut när hon står bredvid en Chihuahua. Det känns märkligt.) Tanten blev väldigt förtjust över Wilmas kläder och framförallt över fleccefötterna. Hon skrattade och pratade länge om att Wilma kunde gå med strumpor. Vad bra det var. Hennes hund kunde inte gå med strumpor på fötterna, även om den skulle behöva på grund av kylan. Jag blev lite nöjd med Wilma då, att hon faktiskt accepterar det vi sätter på henne.

Sen åkte vi och handlade presenter till min mamma som fyller år imorgon. Jag har försökt få Wilma att lämna över en present på egen hand. Det går ganska bra. Men det finns också en risk att hon blir för exalterad av presenten och snabbt öppnar den själv. Vi får se om hon lyckas imorgon.

Jag fick tårta och bubbel på jobbet. Jag tror att jag blev lite snurrig och gick hem tidigt. När W kommer hem ska vi gå till en grekisk restaurang här i närheten, fast jag vet redan nu att den inte kommer att vara lika bra som "Alexander" dit vi brukar gå.

Helt plötsligt kom jag på det. Bara så där. Utan att ens ha funderat på det. Den väsentliga skillnaden mellan stå-upp'are och musiker.

Ju fler gånger man hör samma skämt desto tråkigare blir det. Ett skämt är alltid bäst första gången. Men med musik är det tvärtom. Oftast tycker man att de låtar man känner igen är bäst när man är på en spelning. Det är inte alltid som man tycker att en låt är jättebra när man hör den första gången, men efter några lyssningar växer den.

Jag är glad att jag och W är i musikbranschen och kunde spela samma låtar på spelningen förrförra veckan, som vi gjorde för tre år sedan.

Wilma har varit och visat upp sig för veterinären nu. Hon är frisk som en nötkärna så vi bokade en tid för kastrering. Om två veckor ungefär är det tänkt.

Jag oroar mig såklart för kastreringen, eller för själva nedsövningen. Men veterinären som vi var hos nu var väldigt bra. Hon var tydlig och bestämd. Och det tycker jag bättre om än alla andra som jag har pratat med som säger att "Det finns alltid en risk, ni väljer själva, bla, bla, bla". Den här veterinären sa att med tanke på hur kraftigt skendräktig Wilma blir varje gång så är det ytterst sannolikt att hon kommer att drabbas av livmodersinfektion förr eller senare. Och då måste vi operera. Och då är risken mycket större. Hon sa att det finns en liten risk att något händer och den risken ska vi definitivt ta. Bra, då gör vi det.

Av: Marjaneh Bakhtiari

"Kalla det vad fan du vill" handlar framförallt om en Iransk familj i Malmö. Men det är inte en historia som man får följa, utan snarare inblickar i vissa händelser i deras, och personer i deras omgivnings, liv. Trots att boken är skriven av en invandrare behärskar hon det svenska språket bättre än vad många svenska författare gör. Det finns många fyndiga formuleringar och klockrena skildringar. Man känner igen sig. Men känner igen hur svenskar är. Man känner igen hur iranier (perser?) är. Och det är väldigt roligt.

När personer i boken pratar är orden skrivna som de låter, och inte som de stavas. Det gör det lite svårt att förstå ibland, eftersom personerna som pratar i boken antingen kommer från Malmö, Iran eller Jamaica, men det gör också att det känns väldigt verkligt och levande. Man märker verkligen skillnad på de olika folkslagen och hur svårt det kan vara att uttrycka sig.

Jag tycker att det är bra att familjen i boken inte lever upp till svenska fördomar, utan är som vilken familj som helst med förutsättningarna emot sig.

REKOMMENDERAR

Vi har bestämt oss för att kastrera Wilma. Hon blir skendräktig varje gång hon löper och det är jobbigt för både oss och henne. Vår veterinär har rekommenderat kastrering, och nu har vi bestämt oss för att följa det rådet.

Imorgon ska hon iväg på en koll hos de som ska ta hand om kastreringen. De ska kolla att hon är frisk och kry och kan klara av en nedsövning. Wilma skulle inte bli glad om hon kände till våra planer.

Jag är väldigt glad över att So You Think You Can Dance går på TV igen. Det har ju hållit på ett bra tag nu och ikväll är det bara topp 10 kvar. Kul!