Av: Muriel Barbery

Renée och Paloma bor i samma fastighet i Paris.

Paloma är 12 år, tillhör överklassen, är ovanligt intelligent och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13'de födelsedag eftersom att hon har insett att livet inte har mer att ge.

Renée är portvakt i huset och är väldigt kunnig om och intresserad av konst, litteratur och liknande, men döljer det för de boende i huset för att passa in i schablonbilden av en vresig portvakt.

Barbery varvar Renées och Palomas perspektiv och fokuserar på händelser ur deras vardag, särskilt i Palomas fall där man får följa henne genom hennes två dagböcker ”Djup tanke” och ”Dagbok över världens rörelse”. Det är djupt, filosofiskt och emellanåt krångligt och jag får mer flyt i läsandet när jag inte försöker förstå varje mening utan läser vidare och nöjer mig med att hänga med i det övergripande resonemanget. Jag funderar på om det är för att det är en översättning från en fransk författare som gör att jag känner mig ovan vid språkbruket som är väldigt vackert men också tungt.

Omdömena på boken beskriver den som rolig, ovanligt lättläst, feel-good och en bok att bli lycklig av, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Jag undrar om vi har läst samma bok när jag istället upplevde den som dyster, tungsint, nedstämd och sorglig.