Den här veckan har jag berättat för nästan alla på företaget att jag ska sluta. Det börjar kännas verkligt nu. Jag hade sån otrolig ångest innan jag sa upp mig, och det är så skönt att det är över nu. Alla jag har pratat med tycker att det är tråkigt att jag ska sluta, men de är glada för min skull och tycker att jag gör rätt.

Det här är andra gången som jag säger upp mig från en fast tjänst. Vissa går hela arbetslivet utan att säga upp sig (framför allt föräldrargenerationen) och jag har redan hunnit göra det två gånger. Första gången var jag tvungen, jag stod inte ut på det jobbet. Nu gör jag det för att jag vill utvecklas och prova något nytt.

Ibland slås jag av en känsla att jag kanske ska vara nöjd med det jag har. Det finns så många arbetslösa, och det kanske sticker i ögonen på dem att jag som redan har ett bra jobb bara kastar bort det och börjar på ett annat. Men jag tror egentligen inte att arbetslösa tänker så. Jag har själv varit arbetslös ett tag förut och jag tänkte inte så då. Dessutom så ligger ju min tjänst ute på Platsbanken nu. Man ska väl aldrig nöja sig med det man har, då får man det aldrig bättre.

Det här nya jobbet som jag ska börja på är det första jobbet som jag har fått i konkurrens med andra sökande. Jag har haft ganska många jobb. Två långa, fasta anställningar, och en del korta, tillfälliga jobb. Alla de jobben har jag fått genom tillfälligheter eller kontakter. Jag har inte behövt konkurrera med andra. Därför är det kul att jag, av 120 sökande, fick det här nya jobbet. Jag har inte tänkt så mycket på det, men det känns väldigt bra när jag gör det. Jag trodde inte att det gick att få jobb på det sättet, att skicka in en ansökan på en annons, men det går tydligen.

Det har byggts upp en beachvolleyplan på torget utanför mig. Jag och Wilma var där idag och kollade på en match. Men jag tror att Wilma inte var helt säker på vad det var vi kollade på för stor del av tiden tittade hon bara rakt ut åt sidan.